Fysik 2 är påbörjad. Jobbsöket är i full gång, liksom lägenhetssökandet. Det är full rulle med andra ord. Förvänta er inga jätteuppdateringar, det är för mycket som händer och sker för att jag ska kunna ta mig tid att skriva ner allt.

Kan inte hjälpa att känna mig sviken. Jag har problem med att lita på folk, det tar tid för mig att komma så pass långt att jag känner att någon finns där, att jag kan prata om vad som helst med en person. Jag har ett fåtal noga utvalda till det (Känn dig träffad Joss, stackare som får höra all min skit, haha! Lite humor måste man få ha i sina seriösa inlägg!) Nåja, åter till inlägget. Det tar tid för mig, för att ta några exempel från tidigare (utan att gå in på för mycket detaljer och peka ut folk, för det är absolut inte folket som gjort fel utan det ligger hos mig), men t.ex. så har jag tvekat på att folk är påväg för att träffa mig, jag stod och väntade på att träffa personer (notera personer, plural. Det är alltså inte bara en person som fått mig att tänka såhär) för första gången, och det enda jag tänker på är att personerna kanske lurar mig. Kanske sitter hemma och skrattar åt att jag är dum nog att åka för att möta upp dem. Jag tvekar också på förhållanden bra länge, jag tänker alltid att de säkert kommer lämna mig snart, tills jag börjar känna mig säker. Spelar ingen roll hur mycket man pratar och verkligen visar kärlek, jag tvekar länge på deras avsikter.

Det här är ju mitt problem, som sagt. Det är jag som tror det värsta om alla. Och det är något jag borde jobba med. Men samtidigt får jag alltid så många anledningar till att inte lita på folk. Det här är andra gången jag är i en väldigt känslig och utsatt situation där en nära person lovat att närvara, där jag byggt min trygghet på att personen kommer finnas där, och sen så gör dem det inte. Det gör ont, och det förbättrar ju inte min syn på tillit och folks avsikter...

Fått tid hos familjerådgivningen. Äntligen? Fan? Vet inte riktigt vad jag ska kalla det. På ett sätt vill jag fixa det här, jag vill ju såklart ha kontroll över situationen och inte bara lämna Nathalie hos en "främling" utan att ha någon koll på vad som händer. Jag vill känna mig trygg med att lämna henne hos sin pappa, och då måste jag kunna kommunicera med honom. Samtidigt så vill jag inte gå dit. Jag vill inte prata. Han kan fara åt helvete. Som sagt, lite blandade känslor...

Dessutom har jag byggt upp hela besöket på en trygghet, en trygghet där jag vet att Anders kommer gå med mig och sitta utanför och vänta. Jag vet att jag kan springa ut till honom om jag inte orkar. Jag vet att jag kan skrika och gråta mot honom efteråt om jag vill. Eller om det går bra så kan jag glädjas över det med honom. Men tiden vi fick är med kort varsel, och han hinner troligtvis inte boka om alla möten han har. Så verkar som jag får gå själv. Jag mår illa. Jag vill inte. Och jag känner en stark känsla av déjà vu...