Just nu skulle jag vilja gå hem och slänga mig under täcket. Sova en stund, bara... Vara liksom. Men bara att bita ihop och jobba 7 timmar till...

Både mamma och Marcus har ju varit sjuka, ifs i halsfluss, men det går ju en massa bakterier överallt så vore egentligen inte konstigt... 

Vad ska man säga. Har varit mycket. Inte egentligen, men i huvudet. Kämpat en egen liten kamp där inne.

Tänker inte gå in på det sådär värst mycket, men för att snabbt sammanfatta det hela så har Nathalie och hennes pappa haft umgänge sen slutet av maj eller så. 1½ timme varannan vecka. Det har inte gått så mycket framåt om vi säger så... De leker, men hon hinner aldrig bygga någon relation/trygghet med honom. Efter varje möte/umgänge kom jag hem, sur och förbannad och uppe i varv över hur dåligt det var.

Sen träffade jag Anders. Han har ett sätt att få mig lugn. Att andas, tänka. Hur farligt kan det vara? Vad är det värsta som kan hända? Att han skiter totalt i det hela och då fortsätter jag och Nathalie vårat eget liv. Bästa scenariet? Att Nathalie får en pappa. Det här har varit svårt för mig att förstå. Bästa scenariet? Eller? Hon har det väl bra med mig också...?! Jag har länge velat skylla umgängets dåliga framgång på hennes pappa. Att det är hans fel. Att han gör fel. Att Nathalie inte gillar honom. Anders motbevisar alla mina teorier (fan ta honom). Samtidigt så förstår jag allt det han säger, även om jag inte vill erkänna det själv. Jag hade kunnat slänga på luren, be honom dra åt helvete. Men det går inte, för han har en poäng i det han säger.

Senaste dagarna har gått upp och ner. På uppföljningen igår så sa jag att jag ville gå till familjerådgivningen och prata ut. Vi behöver lösa våra problem. Det där var också en kamp i sig. Att våga erkänna att vi har problem. Vi har ju ingen kommunikation what so ever. Ytterligare problem - vadå FAMILJErådgivningen? Vi är ingen familj. Inte ens i närheten. Själva namnet på det hela gav mig rysningar, usch.

Vi beslutade i alla fall att gå på familjerådgivning. Där kommer nästa problem. Att boka tid. Jag mådde illa när alarmet påminde mig om familjerådgivningen, att jag behöver ringa (vem lägger telefontiden på endast 8-9 på vardagar, inga andra tider...?). Jag ringde i alla fall, och jag har satt upp oss på väntelistan. 8 veckor ungefär. Så länge ska jag plågas innan jag får gå dit och plågas mer. Jag vill inte prata. Jag vill inte gå dit. Anders tröstar mig med att jag kan sitta tyst om jag vill. Att jag har möjlighet att avbryta om det blir för jobbigt. Att jag faktiskt kan resa mig upp och gå därifrån. Han tröstar mig också med att han kommer följa med mig dit. Sitta utanför och vänta. Finnas här under tiden. Det känns mycket bättre bara det.

Och jag är jäkligt tacksam för att Anders finns här under tiden. En kväll i helgen när det var som värst så ville jag inte prata överhuvudtaget. Jag mådde så dåligt. Ändå satt han i nästan 1½ timme och pratade med mig, när allt jag sa var "Mmh" "ah..." "Så är det...". Han finns där när jag vill ventilera all ilska efter umgänget, och samtidigt får han mig att tänka positivt istället och lugna mig. Jag måste erkänna att han är underbar den där mannen! <3 

 

Allt det här snurrar fortfarande i mitt huvud och mina känslor och tankar går från bra till dåligt. Vet inte riktigt vad jag ska tänka. Men jag måste få frid med det här. Inte för hennes pappas skull, men för min egen. Jag mår inte bra av all ilska jag bär på.

 

Disney är bra smarta ibland...