Fått tid hos familjerådgivningen. Äntligen? Fan? Vet inte riktigt vad jag ska kalla det. På ett sätt vill jag fixa det här, jag vill ju såklart ha kontroll över situationen och inte bara lämna Nathalie hos en "främling" utan att ha någon koll på vad som händer. Jag vill känna mig trygg med att lämna henne hos sin pappa, och då måste jag kunna kommunicera med honom. Samtidigt så vill jag inte gå dit. Jag vill inte prata. Han kan fara åt helvete. Som sagt, lite blandade känslor...

Dessutom har jag byggt upp hela besöket på en trygghet, en trygghet där jag vet att Anders kommer gå med mig och sitta utanför och vänta. Jag vet att jag kan springa ut till honom om jag inte orkar. Jag vet att jag kan skrika och gråta mot honom efteråt om jag vill. Eller om det går bra så kan jag glädjas över det med honom. Men tiden vi fick är med kort varsel, och han hinner troligtvis inte boka om alla möten han har. Så verkar som jag får gå själv. Jag mår illa. Jag vill inte. Och jag känner en stark känsla av déjà vu...