Kan inte hjälpa att känna mig sviken. Jag har problem med att lita på folk, det tar tid för mig att komma så pass långt att jag känner att någon finns där, att jag kan prata om vad som helst med en person. Jag har ett fåtal noga utvalda till det (Känn dig träffad Joss, stackare som får höra all min skit, haha! Lite humor måste man få ha i sina seriösa inlägg!) Nåja, åter till inlägget. Det tar tid för mig, för att ta några exempel från tidigare (utan att gå in på för mycket detaljer och peka ut folk, för det är absolut inte folket som gjort fel utan det ligger hos mig), men t.ex. så har jag tvekat på att folk är påväg för att träffa mig, jag stod och väntade på att träffa personer (notera personer, plural. Det är alltså inte bara en person som fått mig att tänka såhär) för första gången, och det enda jag tänker på är att personerna kanske lurar mig. Kanske sitter hemma och skrattar åt att jag är dum nog att åka för att möta upp dem. Jag tvekar också på förhållanden bra länge, jag tänker alltid att de säkert kommer lämna mig snart, tills jag börjar känna mig säker. Spelar ingen roll hur mycket man pratar och verkligen visar kärlek, jag tvekar länge på deras avsikter.

Det här är ju mitt problem, som sagt. Det är jag som tror det värsta om alla. Och det är något jag borde jobba med. Men samtidigt får jag alltid så många anledningar till att inte lita på folk. Det här är andra gången jag är i en väldigt känslig och utsatt situation där en nära person lovat att närvara, där jag byggt min trygghet på att personen kommer finnas där, och sen så gör dem det inte. Det gör ont, och det förbättrar ju inte min syn på tillit och folks avsikter...