Jag dejtade ju några killar innan jag träffade Anders (tror inte jag nämnt det här, men jag anmälde mig faktiskt till en dejtingsida och det var där jag träffade Anders), men det klickade liksom inte. Vi träffades, pratade, en sov över en natt, men nej, det saknades något. Det var något speciellt med Anders, hela första besöket kändes bra rakt igenom, och vi kysstes för första gången samma dag. Det känns helt enkelt väldigt bra!

Jag och Nattis har som sagt varit hos Anders från i torsdags. De har egentligen inte varit speciellt roliga, grabbarna har mest suttit vid datorn/xbox, och Anders är "döende" så han har mest slappat i soffan framför OS eller sovit hela förmiddagen. Satt i princip hela fredagen till och från och läste biologi, sånt jag annars gör hemma. Jag har vikt tvätt två gånger, hängt tvätt en gång, tömt diskmaskinen (och fyllt den) två gånger och plockat i lägenheten, bäddat osv. Fixat och donat. Saker jag likabra kunnat göra hemma med andra ord, inte blivit mycket mys och gos och allt sånt. Men så fort jag klev in i lägenheten här hemma så stannade jag upp. "Vad ska jag göra nu då?". Det kändes så värdelöst här hemma, sitta själv i lägenheten och bara... Vara jag och Nattis. Fyfan är nog ett bra uttryck för att beskriva det, eller hemskt. 

Jag trivs väldigt bra hemma hos Anders och barnen. Jag är medveten om att allt med familjen inte bara är roligt och mysigt, utan att familjelivet även består av vardagssysslor, plugg (eller jobb), egentid och tråkiga kvällar då och då. Glädje, lycka, hälsa, sorg, bråk och sjukdom. Jag vill ha alla delar av det livet! Fast förhoppningsvis mest av första halvan, haha ;)