Rastlös och 21-års kris?

Vet inte ens hur jag ska börja dagens inlägg. Alla dessa känslor, som jag nog inte ens nämnt i bloggen tidigare. Att jag är mer mogen än många andra i min ålder är nog inte svårt att förstå. Jag bor i min egna lägenhet med en dotter som jag har heltid. Jag måste vara mogen. Jobba, ta hand om lägenheten, laga mat, vara mamma. Ja, allt sånt där.

Jag tror inte det kommer som en chock heller att jag längtar efter fler barn? Nathalie är ju så stor nu, helt sjukt vad snabbt tiden går. Och alla dessa mammor man gick med på öppna förskolan. Dem som hade barn runt Nathalies ålder. De är gravida eller har tom fått nummer 2 redan. Alla dessa bebisbilder, åh, jag blir så bebissjuk. Det är väl nu ni tänker att det är min "21-års kris" som titeln nämner, men icke. Jag är så mycket mer familjesjuk än bebissjuk. Jag är så rastlös här hemma i lägenheten. När jag lägger Nathalie vid 19 så är det som att hela livet stannar upp. Jag sitter själv i min lägenhet och gör absolut ingenting. Det är helt meningslöst. Jag vill komma hem till en lägenhet fylld av liv. En lägenhet som inte bara är min, utan våran. Där jag kan laga middag och äta den tillsammans med min familj, inte bara jag och Nathalie. Där jag kan lägga barnen och sova och sen mysa ner mig i soffan i famnen på den jag tycker om. 
 
Jag har haft mina förhållanden, men jag har aldrig haft min egna familjaldrig haft en gemensam lägenhet och ett liv att dela med någon annan. Jag längtar så efter att få "slå mig till ro" och bara vara en familj. Och självklart ingår min bebislängtan i familjelängtan också, haha, men det är inte huvudfokuset här ;). Skulle nog inte kalla det en kris ändå, mer vissa personer i min omgivning (läs Anders) som mobbar mig. Men nog kliar det i hela kroppen efter att hitta det där. 
 
Och det är just det som är så skönt på ett sätt. Jag och Anders har samma mål i livet vad det gäller framtiden. Vi vill båda hitta det där, familjelivet. Det låter så dumt att säga det, eftersom båda har barn sen förut. Familjelivet. Jag och Nattis är ju såklart en familj. Anders och hans söner är ju såklart också en familj. Men jag syftar mer på hela grejen att bo tillsammans och vara en gemensam familj - mamma, pappa, barn stuket, haha. Och båda vill ha fler barn. 
 
Jag vet inte vart det här leder, och jag vill inte få upp för stora förhoppningar heller, för då brukar det skita sig istället. Så jag lever i nuet så gott jag kan och njuter av alla stunder jag får spendera med Anders (och plågas här hemma när jag är ensam, haha!). Men kan inte hjälpa att känna den där "krisen" smyga sig på ändå ;) 

Kommentarer
Postat av: Louise

Jag har ju inga barn, men har samma längtan, att skaffa barn och bilda familj. Man blir så glad när man tänker på det. Jag och mina kille snackar mycket om det, men det finns så mycket man måste fixa innan man skaffar barn, skaffa bra jobb och utbildning. Men åh, jag vill ändå ha barn, men förnuftet säger något annat, nämligen att jag ska vänta så blir nog vänta även fast jag och min kille gärna vill ha barn ! :)
Hoppas du får din efterlängtade familj en dag :)

Svar: Jo, många "måsten", har ifs bevisat en gång att det löser sig ändå, även utan jobb och utbildning, men det är helt klart svårare. Att dessutom vara SJÄLV med barn utan jobb och utbildning är ännu svårare. Därför känner jag att jag måste vänta, vara säker på min sak nästa gång. Jobb har jag ju nu, även om jag förhoppningsvis får börja plugga på universitet snart (eller snart och snart vet jag inte, minst ett år kvar) men då vet jag ju att det fungerar ekonomiskt det också. Men som sagt, försöker leva nu och se vart det leder, oavsett när man får dem så är barn underbara! :)
Sara

2013-12-18 @ 08:48:54
URL: http://loelles.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0