Jag har beskrivit hur det händer mycket i Anders liv med innebandy hit och dit och att vi inte hunnit träffats mer. Det jag inte berättat är mer i detalj allt annat som händer. Dels för att jag inte tänker slänga ut massa personligheter om hans liv på bloggen, men också för att jag faktiskt inte vetat riktigt vad som händer förren nu i helgen. 

Jag har vetat att grejer varit fel, han har inte mått bra. Han ska förklara när vi ses, har han sagt. Maktlöshet. Jag vill hjälpa, men vet inte hur. Jag vill göra något. Men jag blir inte insläppt, ges ingen chans att hjälpa. Kan inte ge en kram när det känns som värst för han orkar inte träffas med allt som händer. Kan inte vara bollplank, för han förklarar inte vad som sker och öppnar inte upp sig till mig. 

Vad gör man då? Jag har väntat, tålmodigt, med målet i sikte. Att snart får jag nog träffa honom igen. Att snart mår han nog bättre. Jag har talat om att jag finns där om han vill prata. Förklarat att jag förstår att han inte är så "rolig" (hans eget ord) just nu, men att jag gärna kommer dit ändå om han vill. 

Och det verkar löna sig. Nu äntligen öppnar han upp lite, vet inte om han insett att jag finns här om han behöver prata, att jag faktiskt lyssnar på hans problem och att jag bryr mig. Att han kan bolla känslor och tankar med mig när han behöver det. Jag vet inte anledningen, kan bara spekulera i varför han öppnar upp sig just nu. Men det känns riktigt skönt att inte känna sig helt maktlös längre.