Så fort jag kom hem började jag känna av värkar igen dock, och jag gick ut på en promenad i snabbt tempo. Jotack, det kändes mer och mer efter det. Totalt blev det 3 promenader runt området i relativt snabbt tempo (för att vara gravid detvillsäga, haha!) och ett antal plommon ifrån grannen (Plommon ska ju vara en gammal huskur för att starta det!), och jag vet inte om det var promenaderna, plommona, båda grejerna tillsammans eller att det bara var sagt, men runt klockan 18 stod jag inte ut längre med värkarna, jag trodde min rygg skulle brytas av! Så mamma gjorde iordning maten, för jag behövde ju äta innan jag åkte in ändå, för att ha energi. Jo, enklare sagt än gjort, blev mest baguette som vi hade till, fick inte i mig annat. Så 18:53 var jag och mamma utanför förlossningen och la in den enstaka kronan som behövdes eftersom det är fri parkering vid 19.00, haha. De skrev in mig direkt denna gången och gav mig ett rum. De satte på kurvan igen och värdet var mycket högre nu, tror de gick över 100 ganska direkt faktiskt. Så jag låg där med kurvan ett tag och sen fick jag gå runt och gå lite, tog en sån där gåvagn som jag kunde hänga på och gick fram och tillbaka i korridoren.

Strax efter 21 tryckte jag på knappen och bad om smärtlindring, min rygg klarade inte mer. Barnmorskan frågar om jag klarar mig i 20 minuter till, de har personalbyte då och de hade nog inte tänkt att göra någon undersökning på mig mer förens det att personalen hade bytt. Jaja, tänkte jag, får väl klara mig då. Så kommer den nya personalen in och presenterar sig, och börjar med att "Jag har en annan patient också som har mycket ont, men jag kommer tillbaka om 30 minuter". Happ, ingen smärtlindring än. En timme efter att hon sagt det är hon fortfarande inte tillbaka, och jag får inte min lustgas förrens klockan är närmare 23-23.30, alltså drygt 2 timmar efter att jag bett om den. Samtidigt kände de om jag öppnat mig mer, men så kommer hon med beskedet "4-5 cm, så undefär som förut". Jag trodde jag skulle dö, inte en enda cm till sen i torsdags kväll? Över ett helt dygn och inget hade hänt? De frågar även om jag vill ha epidural, och ja, det vill jag. Den får jag dock inte förrens klockan är strax efter 1, men fan vad skönt det blev helt plötsligt. Jag kunde tillochmed somna ett litet tag!

Klockan 3 vaknar jag av en värk och det gör ont igen! Ligger och väntar i ungefär en halvtimme innan jag väcker mamma igen. En barnmorska undersöker mig och säger att det är ungefär 7 cm nu. Ja, det går ju inte direkt snabbt det här, haha. De bestämmer sig också för att sticka hål på fosterhinnan, vilket var bra eftersom de då inser att bebisen bajsat inne i livmodern, vilket inte är så bra. De sätter även på värkstimulerande dropp så jag ska öppna mig snabbare.

Klockan 5 är hon inne och känner igen, då är jag helt öppen och hon säger att om jag är aktiv och rör på mig kan vi nog förlösa det här barnet relativt snart, så jag blev tillsagt att gå ut och gå till klockan 6 så kommer hon in då igen. Så jag och mamma gick fram och tillbaka genom den där korta (men som kändes som en evighet att ta sig igenom) korridoren, sakta sakta. Varje värk stannade jag upp och hängde mig över gåstolen (Har träningsvärk i armarna nu efter att ha spänt dem så mycket, haha!) och mamma masserade min rygg under varje värk.

Vid klockan 6 när hon kom in igen för att undersöka hade barnet inte alls åkt ner så långt som hon hoppats och hon insåg att hon inte blir den som får förlösa barnet utan att de kommer hinna byta personal igen. Hon chansade dock på att barnet skulle vara ute vid 8. Så fel hon kunde ha, haha. I alla fall så kom den nya personalen in och vi fortsatte att kämpa oss igenom värkarna, nu orkade jag inte gå längre utan jag låg i sängen. Efter att tag bad de mig att hänga över ryggstödet på sängen istället (så att jag stod på knä med sängen i sitt-läge). Det skulle ge barnet mer rum att tränga ner på. Så där stod jag tills jag inte orkade stå längre med mina knän. Då ställde jag mig upp med halvböjda ben (samma effekt med att ge större rum) och hängde över sängen med överkroppen. Och där stod jag tills det kändes som att huvudet var så långt ner de kunde komma, men samtidigt inte. Så jag tryckte på knappen och de kom in och undersökte, och ja, huvudet var precis innanför!

Då fick jag sätta mig i sängen igen (Vilket jag helst av allt inte hade velat, för det kändes jättekonstigt att sitta med huvudet så långt ner, haha!) och så tog de upp både fotstöd och handtag så jag kunde trycka emot den för att få extra kraft. Jag har ingen aning om vad klockan var, men den sista stunden kändes som en evighet faktiskt. När de sa att de såg håret så trodde jag det var i princip över, men nej! Det var en jävla massa krystningar kvar, haha. Och det kändes som man skulle i princip explodera där nere, samtidigt som man kände hur huvudet åkte tillbaka när man slutade trycka på. Fyfan vad hemskt det var, men mamma stöttade mig in i det sista och fick mig att krysta på mer än vad jag trodde att jag orkade. Så med mammas stöd, samt fotstödet för att trycka emot och handtagen för att dra med, så lyckades jag tillslut trycka ut min lilla flicka, 10.37!

Ja, liten och liten var hon väl inte dock, en tjej på 53 cm och 3915g. Men vad förväntar man sig när man går över drygt 2 veckor? Så 110917, klockan 10:37 är hon född :) Därefter sydde de ihop mina bristningar (hade som tur var bara ytliga bristningar så inga jobbiga långt in eller stora, tack och lov!) och lilla Nathalie som hon fick heta ammade lite, sen åkte vi upp till BB och fick stanna där en natt (hon hade ju som sagt bajsat i livmodern och jag fick i slutskedet feber och antibiotika emot de, och eftersom febern kunde vara pga infektion ifrån att hon bajsade så ville de ha kvar oss).

Igår vid lunch kom vi i alla fall hem, och hon är världens lugnaste, sover som en stock under dagarna! Blöjbyte är dock INTE roligt, haha.

Här är hon bara en timme gammal eller så, så liten (och sur?) hon ser ut att vara!

När vi kommit hem, babygymmet var en konstig grej tyckte hon :) För liten för att förstå vad hon ska göra än så länge, haha.