Jag kommer ihåg när jag var liten och vi åkte upp till farmor och farfars stuga. Den sista biten är en ganska brant nerförsbacke, och efter det kommer en relativt rak och bred sträcka innan stugan. Jag minns hur vi brukade få köra den sträckan, jag och min bror. Eller inte köra egentligen, för vi satt i pappas knä och höll i ratten bara. Vi styrde bara helt enkelt, med pappas hjälp om det behövdes. Men det kändes ju som att köra! Och när vi blev för stora för att sitta i knät satt vi i sätet bredvid och styrde ändå.

Nu kör vi (eller inte min bror än, men han börjar väl snart han med) helt själva, styr alla pedaler och ratten får vi ingen hjälp med. Endast lite tips och idéer på vad vi kan förbättre eller om vi gjort något fel. Jag tänkte på det när jag susade fram på motorvägen imorse, under min körlektion. Snart sitter man där själv, utan någon lärare eller förälder som hjälper. Helt själv.

Det är ganska otroligt hur länge sen det var man var så liten. Samtidigt känns det som det inte alls var så länge sen man satt där och styrde. Och snart har jag en egen liten person som i senare ålder kommer vilja styra bilen, helt "själv". Wow. Det känns bra, faktiskt!