Nu tänker jag klaga lite här, men det tycker jag att jag har förtjänat.

Jag känner mig som en bomb som snart ska explodera, hela tiden! Jag får panik över minsta lilla grej och blir typ ledsen och arg över ingenting alls. Jag kan sätta mig och börja gråta över att en grej inte fungerar eller att jag tror att jag kommer misslyckas. Det är ganska.. patetiskt egentligen, när man skriver det. Men jag är helt full av hormoner som bara exploderar lite då och då.

Jag hade t.ex. nationella i matematik i fredags. I torsdags fick jag panik över att jag inte skulle klara det och började plugga så mycker jag kunde. Jag kom till en uppgift som läraren inte gått igenom med oss (för våran tidsplanering failade.. Våran? Lärarens, imo, men men). Jag kom iaf till den här uppgiften, insåg att jag inte alls kunde den eftersom hon inte lärt oss och började gråta över det. Som tur var hade jag Antti här som tröstade mig och fick mig att inse att en uppgift inte gör så mycket och fick mig att gå vidare till nästa tal istället.

Igår satt jag och gjorde multimedia och när jag skulle ladda upp hemsidan till FTPn fungerade inte bilderna. Jag fick direkt panik över det, och visste inte vad som var fel. Jag började gråta och ville bara ge upp och gå och lägga mig och sova. Denna gången hade jag inte Antti här, men han fanns på Skype och gjorde sitt bästa för att "trösta" mig ändå.

Är det normallt att vara så full av hormoner så att man "exploderar" på minsta lilla grej?

Nu har jag fått klaga av mig iaf, så nu ska jag gå och göra mig en macka och sen dra mig till sängen, klockan är ju ganska mycket, iaf om man är gravid :)

Godnatt!